Lätt att göra något litet

Det är rätt lätt att göra mycket skillnad med liten insats…. Det blev så oerhört absurdt och uppenbart idag:

Jag gick in på systemet med julhelgernas lista och kom ut med en vagn värd 1500:-. trodde det skulle blivit dyrare. Som vanligt sitter den där tjejjen utanför systemet och på andra sidan dörren står den där situation-sthlm-mannen. Hon brukar få den femma, ni vet den man sätter i vagnen om man nu gör det istället för dom där plastplupparna alla har, och han brukar bli av med en tidning då och då. Jag nickar åt dom, köper en tidning och lägger en 20a i hennes mugg, ler och säger “god jul”. Sen vänder jag mig bort och låter blicken svepa över min inköpsvagn….. Det står dricka där för 1500:- till mat som kommer att kosta mer än det fyrdubblaoch hon fick en 20a och ett leende…..

Jag går till bilen. det maler i mage och hjärta och huvud. Jag ser återigen flaskorna när jag packar in dom i bilen och kan inte släppa tanken på den där tjejen. Skall jag bjuda på lunch, tänker jag… Nä skal jag vara ärlig vågar jag inte. Tänk om hon säger nej

Jag startar bilen och kör iväg, Jag hör flaskorna klinga i bakluckan….

…jag vänder bilen och kör tillbaka. Samma parkeringslucka var ledig,
skönt ingen märker kanske attL jag vänt. Jag kliver ur bilen lite nervös, sådär som när man skall säga ngt smart till en kändis, man formulerar sig men tycker inte att det låter så bra. Jag går fram till honom men i sista stund viker jag av, nickar och går in i systemet igen…. stannar i entrén, vad häller jag på med… Jag går ut, går fram till honom med tidnignarna och frågar

Jag – Får jag bjuda på lunch?
Han – Nä vettu jag har fått mitt kaffe och en burgare, jag är mätt.
Jag – Vad bra god jul.

Jag vänder mig till henne.
Jag – Får jag bjuda på lunch
Hon – …
Jag – Do you want lunch? Do you like hamburgers?
Hon – Yes, hamburger, yes, please.
Jag – Ok, Ill be back.

Jag kilar vidare till Donken som ligger två affärer bort. Utanför varje affär sitter en tiggare till. Skall tjejen få men inte dom. Jag är ju socialliberal. Det skal lju fördelas till dom som behöver….

Så hamnar jag i kassan på donken. beställer tre Big Mac och Co och delar ut dom. Jag nästan småspringer fram och stannar bara kort med orden

Jag – Hi, would you like som lunch?
Tiggare 1 – Thank you very much, good friend, merry christmas
Jag – Merry christmas

Vidare till nästa tiggare….

Jag – Hi, would you like som lunch?
Tiggare 2 – … (stora ögon) merry christmas
Jag – Merry christmas

Vidare till nästa tiggare….

Tjejen jag pratat med först bli glad, tackar och önskar god jul. När jag kör därifrån ser jag dom äta alla tre.

Var det ett stordåd? Var det världsomvälvande? blev dom euforiska och jag fick min avlat?

Knappast. Eller vaddå lite avlat är det ju. Det känns bra och det tänker jag inte skämmas över. Men det var ett ytterst litet steg. En ytterst liten ekonomisk insats för mig. Det var bara en lunch, en mätt torsdag eftermiddag i deras långa hungriga liv….

Men det förändrade mig lite. Det är som med träningen. Det är enkelt att göra ngt och det är bättre att göra något än ingenting alls.

Mat till tiggare, lite pengar till stadsmissionen (gärna månadsgivare eftersom det är lättare för dom att budgetera och planera då) eller rädda barnen eller röda korset eller i bössorna på ICA….

Små steg i välsignad juletid. Och som litet tips skall jag dela biskop Esjbjörn Hagbergs advents och julhälsning. Ta 5 minuter och lyssna. Det är tänkvärt. Det var han som puttade mig så att jag delade med mig.(länkstrul googla på “biskop karlstad julhälsning… sorry :)

God jul på er

Gubbar: Nu byter vi inte ämne!

Senaste tiden har många kvinnor, unga som gamla, stuckit ut hakan och berättat om hur dom blivit utsatta för olika förtryck. Jag blir tagen. Reaktionerna irriterar mig…. Nu skall jag berätta varför…

Jag har tre döttrar och jag har sedan deras inträde i mitt liv sett mer och mer av olika behandling på grund av kön men även andra orättvisor. Ögonen öppnas för det man utsätts för. Perspektiv. Ofta har jag gått med på argument som “det ordnar sig”, “det kunde vara värre” eller “dom är så”. Men….

Öppna ögon

Mina ögon har sakta öppnats. Från att ha varit en liten glipa till, kanske, lite mer öppna. Den första stora vändpunkten kom när ett antal kvinnor satte sig, rakt upp och ner, utan större omsvep vittnade i Uppdrag granskning, februari 2013, om hatmail dom fått. När väl dörren öppnades lite såg jag det överallt. I de våldtäktsdomar där unga kvinnors vittnesmål förringades. I de mötessamanhang där främst unga (unga till sinnet kanske man borde skriva) kvinnor tystades med maktspråk. I elevprojekt för organisationen Real Stars som arbetar mot trafficking och för fair sex. I nu Aktuella Belinda Olsson i Fittstim – min kamp. Eller i Maria Svelands intervju i Värvet. Senaste exemplet för mig, och jag vet att jag är sen på den pucken, är den brilljanta lilla filmen/rappen Så jävla PK. Två tjejer, Bianca och Tiffany Kronlöf, som ryter till.

Inläggen i debatten är så olika, så olika uttryckssätt. Men alla har gemensamt att dom rakt på sak, utan omsvep eller sentimentalitet är personliga vittnesmål. Samma personliga perspektiv. Alla utom Real Stars. Men Real Stars underbygger det universella i de andras personliga vittnesmålen och situationerna.

Tillsammans bildar ovan exempel ett mönster. Ett mönster som inte pekar på problem i styrelser, olika lön eller andra stora frågor. Ett mönster där kvinnor i vardagen behandlas oerhört illa av män (..och ibland andra kvinnor, vi kommer till det nedan). Ett mönster som visar på ett antal gemensamma nämnare. Det är tre saker som skaver hos mig….

Män är ansvariga för män

För det första pekar mönstret tydligt ut mig som man som en del av problemet. Jag är inte utpekad som förövare men som en av dom som har ansvar. Vi är alla utpekade, män som kvinnor, som ansvariga. Men jag som man är speciellt ansvarig.

Det som gör mig mer ansvarig än t.ex. kvinnor är att jag är man. Som man har jag mer strukturell makt, och det är män som står för förtrycket. Förmågan att förtrycka ökar exponentiellt med ökat inflytande och makt. Det är därför ansvaret att inte ägna sig åt eller stoppa förryck ökar med ökad makt och inflytabde. Därmed är även kvinnor i maktposition ansvariga t.ex. kvinnor så som: mammor, chefer och “din favorit med makt HÄR”. Vi män har dock generellt bättre förutsättningar att få mer makt och inflytande. Är man stark skall man vara snäll!

Feministiska öar

För det andra visar mönstret hur splittrad feministrörelsen är. Hur många öar det finns med var sin drottning. Hur litet nålsögat är som en kvinna skall igenom för att räknas som “riktig” feminist.

Reaktionerna på ovan exempel från andra feminister har varit skrämmande trångsynta. Det är personliga reflektioner, erfarenheter och uttalande som kritiseras. Dom kritiseras för att inte vara underbyggda, generella eller ens representativa. Dom anklagas för att inte ta upp alla aspekter, inte ta upp annat som är “viktigare”, inte vara radikala nog eller inte problematisera nog mycket. Men det är det som är att vara personlig. Perspektivet är berättarens. Det är styrkan och svagheten.

Det är olika kvinnors personliga upplevelser, deras perspektiv, inte mer, inte mindre. Feministnålsögat måste vidgas.

Men världssvälten då?

För det tredje är det slående hur ofta de personliga berättelserna viftas bort, förminskas och möts med: men jag då? Stackar jag som är man! Jag är förtryckt! Dom kvinnorna har det värre! Men dom som svälter? Dom har det värre. Bla bla bla bla….

Nu är det inte så att ovan nämnda kvinnor tar på sig rollen och säger att dom skall lösa alla problem. Många av dom påstår inte ens att just deras perspektiv är rätt (om det finns något sådant som rätt och fel i denna fråga). Det enda dom påstår är: Detta är min upplevelse. Det är min berättelse. Det är så här det har drabbat mig. Det här är mitt perspektiv.

Så låt oss sluta blanda ihop korten. Inte komma dragandes med världssvälten eller våra egna problem med just vår lön eller miljöförstöringen. Vi kan alla arbeta mot världssvälten men just i dessa fall tas jämlikhetsfrågan och förtryck upp ur personliga perspektiv. Låt oss lyssna på dom, lära av dom och samtala om de problem som dom tar upp. För visst klarar vi av att vara både mot miljöförstöringen, mot världssvälten och lyssna på dom samtidigt.

Strula inte

Låt oss inte strula bort denna fråga. Frågan om förtryck av kvinnor. Låt oss inte strula bort det genom att blunda, inte ta vårt ansvar, låta den (tyvärr) splittrade feministiska rörelsen klyva hårstrån eller låta vittnesmålen förminskas av andra, möjligen större, problem.

Frågan är för viktig för alla oss, alla kvinnor, alla män. Frågan är för viktig för framtiden, för våra döttrar och söner.

Pax

 

Barn, föräldrar, internet och ansvar: Ett öppet brev…

Med tanke på de diskussioner som jag har hört och varit delaktig i senaste tiden har jag skrivit ned nedan om internet och sociala medier. Min bakgrund, förutom att jag har fyra barn i åldrarna 3-10, är att jag har forskat lite kring kunskapsutveckling vid användande av sociala medier, är lärare och pedagog och har föreläst om användande av sociala medier. Dessutom har jag producerat ett antal projekt som använt sig av dessa medier för att få genomslagskraft och jag arbetar med reklam. Så lite kunskap har jag men antagligen inte mer än många av er.

Ta det för vad det är: tankar en kväll, tankar från en pappa med barn i åldrarna 3 till 10 år.

Jag kände att detta var viktigt att ta upp. Viktigt att diskutera. Viktigt att föräldrar för diskussioner om detta. Viktigt att vi som påverkar våra barn är medvetna om våra val. Viktigt att veta att vi har ett val. Även om våra val kan vara olika.

Jag vill med detta dela med mig av de erfarenheter jag har gjort i olika situationer. Det är både positivt och lite skrämmande men mest hoppfullt. Mycket har ni nog hört och kan redan men det tål att fundera över.

Till att börja med: Det finns mycket forskning kring nedan som jag gärna tipsar om om det skulle vara av intresse men jag börjar så här. Användbara länkar finns nederst såväl som en kort ordlista över de ord jag använt i texten.

Here we go, lite långt kanske men men…

Väldigt kort sammanfattning

(för er som inte orkar läsa, vilket jag hoppas att ni gör)

  • Var med era barn på internet (gäller all internet: mobil, platta, bärbar osv)
  • Låt dom INTE göra saker på nätet som dom inte får göra hemma: T.ex. ge bort för & efternamn, telnummer, adress, köpa saker på kredit, stämma träff med okända osv.
  • Följ de åldersrekommendationer som finns: De finns av en anledning
  • Vuxna är alltid vuxna och ansvariga. Internet är nytt, drivkrafterna uråldriga.
  • Vuxna har erfarenheten av livet, den är lika viktig och relevant på nätet som någon annanstans.

Internet för familjer

Internet är en plats som alla andra. Lika verklig och lika fantastisk som allt annat i livet. Lika roligt, engagerande och spännande. Internet är en möjliggörare, en väg till information, nätverk, vänner, kunskap, livslångt lärande. Internet går inte att separera från IRL. Internet är IRL. Många använder numera AFK (away from keyboard) istället, eller t.ex. offline, detta för att markera att man inte sitter vid en apparat och för att markera att IRL (In Real Life) inte är verkligare än att uppleva ngt eller träffas online. IRL är överallt.

Lika då som nu

Internet är kyrkbacken eller logdansen för 100 år sen eller moppetorget och centrum för 30 år sen. Internet är som alla de kärleksuddar, lägereldar vid sjöar, torg, lekplatser där vi alla har hängt. En plats för social kontakt. För ungdomar och barn en spännande plats att utforska med nyfikenhet och lust. Sedan 50-talet platser för ungdomskulturer att undvika vuxenvärlden.

Men precis som på torget, i skogen vid elden, på moppetorget eller i centrum finns det saker att akta sig för. Saker som vi vuxna måste visa hur man skall hantera och undvika. Personer och sammanhang som man inte skall befinna sig i.

Och precis som vi försökte komma undan våra föräldrar, kom hem sent, hittade på var vi var, skarvade lite o.s.v. så gör våra barn det när dom är på internet. Internet är deras moppetorg, deras centrum, deras lekplats, deras lägereld.

Och precis som alltid så är vi vuxna de som skall vara vuxna. Vi kan det här. Vi har varit barn. Vi kan uppfostra våra barn oavsett om det är hur man beter sig på internet, på lekplatsen eller i andra sammanhang. Etiken, moralen, socialisationen m.m är samma då som nu.

Väldigt olika, hissnande

Det är verktygen som är nya men drivkrafterna dom gamla hederliga, dom gamla vanliga. Vi vuxna kan det här. Skillnaden mot tidigare generationers generationsklyftor är internets snabbhet och genomträngande. Internet finns överallt och information sprids blixtsnabbt. Det kan vara skrämmande.

En postning på Instagram skapar inom timmar kravaller utanför en skola i Göteborg. Men å andra sidan. Anton abele, 15 år, fick 60 000 personer att skriva på mot gatuvåld på facebook. Revolutionerna, den arabiska våren, och deras framfart kunde genomföras till stor del med hjälp av sociala medier, att skaffa sig kunskap går blixtsnabbt osv.

I detta befinner sig våra barn. Eftersom förändringarna sker så snabbt och vi inte kan vara med precis överallt måste vi sätta gränser och ge dom verktyg att klara av det dom gör och stöter på på ett generellt plan. Dom måste lära sig det som kallas för “digital litteracy”, digital läskunskap. Dom måste lära sig att avkoda det som finns på nätet.

Där vi vuxna tydligt ser en klickbar annons som i slutändan kostar pengar ser våra barn ett gratis spel. Där våra barn ser en annan avatar i tex Movie Star Planet ser vi en snusk-gubbe som flörtar med våra döttrar. Där vi ser konstiga filmer på youtube ser våra barn humor. Osv.

Var närvarande

Genom att vara med våra barn på internet. Se vad dom gör, vara delaktiga. Genom att sätta tydliga gränser som dom kan förhålla sig till och genom att följa de gränser som är uppsatta av t.ex. myndigheter för att skydda våra barn kan vi i alla fall börja med att lära dom hur de kan umgås på internet. Hur de skall avkoda och läsa informationsflödet.

Gränser

Det är främst viktigt att vuxna är ett stöd och sätter gränser, inte låter barnen springa vind för våg. Våra barn får inte springa fritt i trafiken eller på okända orter utan att vi vet att de kan hantera sin omgivning. Samma förhållnigssätt gäller på internet. Eftersom vi inte låter våra barn springa och härja i trafiken så bör dom inte heller lämnas ensamma på internet.

Det är även viktigt att vuxenvärlden sätter liknande gränser. Om gränserna skiljer sig för mycket mellan olika barn leder det till missförstånd, mellan barnen och oss vuxna. Det är därför viktigt att vi för en diskussion om detta med varandra. Vi kanske inte är överens om allt men om jag vet hur andra vuxna tänker kan jag även försvara andras gränssättningar, även om de skiljer sig från mina.

Jag är ingen expert på just gränser men här är några som jag försöker hålla mig till och några punkter om hur jag förhåller mig till barnens användande av datorer/medieapparater:

Lite tips

  • Håll de gränser som är satta på internet och i annan underhållning. Det finns en anledning till att de finns.
  • Facebook är från 13 för att barn under 13 generellt inte anses kunna hantera detta forum. Om vuxna är med hela tiden kan det vara en annan sak men generellt är det en svår värld för barn att hantera.
  • Barn skall enbart vara vänner i sociala medier med dom dom fysiskt har träffat. Mycket viktigt.
  • Barn skall inte sitta för länge vid en skärm, så kallad skärmtid. För mycket skärmtid leder till att de inte kan bearbeta intrycken och hjärnan har svårt att gå ner i vila. Vila är viktigt. Folkhälsoguiden rekommenderar max 2 timmar per dag, vilket är för mycket tycker jag. Vi försöker hålla en timme per dag men lyckas inte riktigt med det. Detta undantar skolarbeten eller om de tex skriver på berättelser, gör presentationer osv.
  • Spendera tid tillsammans med dit barn på internet. Intressera dig för vad dom gör. Var nyfiken. Dela deras verklighet.
  • Utforska de siter som ditt barn surfar på. Jag vill i alla fall veta var dom hänger.
  • Sätt upp tydliga regler vad dom får göra: inte ladda ner spel som ni inte godkänt, inte se på filmer som ni inte godkänt är exempel.
  • Lämna aldrig ut personuppgifter. Förnamn kan vara ok men inte efternamn, framförallt inte om det är ovanligt. Med ett efternamn, lite bilder, geodata osv är det lätt att gissa var ert barn finns.
  • Profilerna på siterna, tex instagram, bör vara hemliga och inte publika. Jag vill i alla fall inte att mina barns bilder skall ses av folk jag inte känner. Inte än.
  • Prata med barnet om internt och mobilanvändande
  • Prata med barnet om att saker kan vara felaktiga på internet, att inte stämma träff med folk dom chattat med osv. Lätt att säga och självklart men viktigt att poängtera.

En dråplig historia

En av våra döttrar började med Instagram. Det gör även jag (även om jag inte riktigt förstår vad instagram har som inte redan facebook har). Jag såg inget underligt i det. Jag sa till henne, som alltid, du får inte ha vänner du inte träffat offline och känner och din profil måste vara hemlig. Den får inte vara publik. Senare upptäckte v att Instagram var från 13, det var min dotter som upplyste oss om det. Nåja vi låter henna vara kvar på instagram men samtidigt tittar jag nyfiket tillsammans med henne på hennes bilder, undrar vem vilken kompis är, vad hon gör osv. Jag försöker göra det lekfullt och det är väldigt givande. Jag gör det inte bara för att jag borde. Jag gör det även för att jag tycker det är kul. Det är hennes verklighet och den vill jag vara en del av.

Med hopp om fortsatt diskussion mellan föräldrar, för våra barns skull.

Liten ordlista

Postning: en uppdatering med text, bild, ljud, video på tex facebook, instagram eller twitter.

Twitter: mikroblogg, meddelanden (Tweets) om maximalt 140 tecken skickas till twitter. Användare “följer” sedan andra användares “tweets”. Genom att följa andra användare och sökord som man gillar skapar man sedan sin egen ständigt uppdaterade “feed” (flöde av meddelanden)

Instagram: som twitter men uppbyggt av bilder. Som en bildblogg.

Avatar: Fiktiv personlighet eller representation som representerar användaren i tex vissa communitys. tex Movie Star Planet.

Movie Star Planet: sida där barnen leker att de är filmstjärnor, klär ut sig, gör filmer, chattar osv.

Youtube: flmer på nätet, väldigt väldigt poppis. Har vuxenfilter.

Filmkanaler: svt.se/barnkanalen, barnkanalen.se, nickelodeon: filmsiter på nätet. Bra att kolla eftersom dom har olika utbud.

IRL: In Real Life. Tidigare ett begrepp som använts för att skilja tid spenderat på nätet från när man inte är på nätet utan träffas eller pratar fysiskt. rätt oanvändbart eftersom allt är på riktigt.

AFK: Away From Keyoard. Används numera istället för IRL för att visa att man inte är uppkopplad.

Länkar

Goda råd från PTS (Post och Tele Styrelsen)

Surfa Lugnt

Folkhälsoakademin om matvanor och fysisk aktivitet

Barn och elevombudet, Skolinspektionen

Aftonbladet: tio tips

 

 

Maddes tihi är roligt och charmigt

Med viss skräck såg jag videon från hostaterna, kungahuset på vimeo (länk nedan). Det roligaste kom givetvis sist i den lilla, stela filmen: Maddes Tihi. Men alvarligt talat. Jag vet det är lite pinsamt, chris är lite stel, någon PR-noob har bett honom prata lite svenska, madde lite nervös och slutligen som pricken över I’e, som för att sätta sista spiken i kistan kommer Maddes: tihi. Ett tihi som satt spinn på hela den ryktesbaserade och spekulationsbaserade sociala medievärlden.

Detta krävde ett svar. Så jag tog videon, lite CC musik och gjorde en liten kärleksfull remix av tihi’et. Detta gjorde jag igår kväll. Så med mycket kärlek och humor kommer här en “10 hours madeleine tihi head nod with chris”. Enjoy:

 

10 hours madeleine tihi head nod with chris

Så efter att jag lagt ut den så kom debatten igång Aftonlbladet, Expressn-Danny, Ebba på svt-bloggen, Nöjjesguiden, Fria bloggare, andra youtube video-svar Daniel & Chris, Madde & Chris fulla osv tom SVT och Hipp-Hipp har hunnit göra en lite film.

Jag vill bara poängtera att jag faktiskt gillar själva grejjen med giftemål, kärlek osv men en lite bättre PR apparat kan man förvänta sig från kungahuset.

Orginalvideon

PS – hashtaggen i twitter är #tihi eller #tihigate – DS

Producenter ger FADar mer makt

I ett mål i Arbetsdomstolen mellan Teaterförbundet (Kärande) och Medieföretagen / Svensk Filmindustri (Svarande) dömdes till svarandes favör. Där AD fastställde att en så kallad FAD (First Assistant Director, typ av inspelningsledare) är en så kallad a-position, i beslutsfattande position vad gäller bland annat tid, och kan beordra övertid eller stoppa en inspelningsdag och därmed inte har rätt till övertidsersättning. En FAD har så att säga enligt domen makt över sin egen tid och “behöver” därför inte ersättas med övertidsersättning.

Gott så!

Som FAD tycker jag detta är helt ok. Detta innebär nämligen att vi som a-positioner bör ha en lön, semesterersättning och annat som i sig kompenserar för eventuella övertid. Något som Teaterförbundet även kommer att driva. (Teaterförbundets uttalande här) Detta innebär även enligt domen att vi som FADar har rätt att självständigt beordra övertid eller stoppa en inspelning. Om nu producenterna som vittnade i detta fall, Börje Hansson, Martin Cronström, Serina Björnbom och Sanna Ekman, drar denna logiska slutsats ser jag fram emot ett annat löneläge och förhandlingsläge för oss FADar. Jag hoppas även att de sprider detta till sina producentkollegor. De bör ju följa sina egna rekommendationer och vittnesmål.

Jag tror dock att producenterna, framförallt de ovan nämnda, biter sig själva i svansen. Eller så kanske de ovan biter alla andra producenter i svansen eller gör sig själva och sina kollegor en björntjänst. De vill kortsiktigt vinna målet i AD men långsiktigt innebär det andra konsekvenser.

Varför? Jo det är så här…

Inom svensk långfilm finns lång tradition av samtal och diskussion. Precis som i övrigt svenskt arbetsliv men mer så i filmindustrin på grund av produktionsprocessens art. Det är kompromisser och flexibilitet i positioner och lösningar som har gjort att vi som ett i princip obefintligt litet land kan ha en filmindustri som producerar långfilm som är konkurrenskraftig inte bara i sverige utan även utomlands. Detta system har gjort att vi kan göra långfilm med god kvalitet med team som är en bråkdel så stora som tex amerikanska. En långfilmsbudget i sverige kan jämföras med transportkostnaderna på en medelstor hollywoodfilm. Det går alltså inte att överföra “The american way” rakt av till sverige.

I detta svenska system har det varit producenten som tillsammans med FADen och regissören och ofta med fotografen har arbetat fram eventuella paniklösningar, stopp, förlängningar osv. Sedan har man frågat teamet om de ställer upp. Eftersom svenska filmarbetare är otroligt lojala och kompetenta har man ofta kunnat arbeta fram lösningar som får filmen gjord och som är ok, inte perfekt, men ok för de inblandade. Sådana paniklösningar blir det ALLTID på en långfilm, TV-serie, reklamfilm osv. Det är film!

Men detta system innebär också att FADen INTE har ensam beslutsrätt vad gäller övertid. Vare sig för teamet eller sig själv. Detta har i och för sig gett en stark producent väldigt stor makt men det kanske i det svenska systemet är nödvändigt för att det skall fungera. Har regissören varit stark är det han eller hon som har haft makten. Men genom en tradition av sammarbete har det fungerat.

Jag har aldrig hamnat i någon konflikt som inte kunnat lösas på grund av detta med vare sig producent eller regissör. Vad gäller teamet så har det rättmätigen knorrats ibland men det har löst sig. Men på vilken arbetsplats knorras det inte? Vi har varit oense men om producenten sagt “kör på” eller “stopp” så får man helt enkelt förhålla sig till det, och går det inte så går det inte. Men att på detta sätt inte ha kontroll över sin egen tid skall regleras med övertidsersättning som regleras i kollektivavtal. Vilket ovan producenter indirekt har gått med på genom att säga att FADen är en a-position.

Genom denna dom och sina vittnesmål har ovan producenter öppnat för att FADen har befogenhet och kontroll. Genom denna dom har ovan producenter vittnat om att FADen är och har befogenhet som en a-position. Därmed ger man även bort en del makt och ansvar och måste vara beredd att betala för detta. Precis som i övriga arbetslivet. A-positioner kompenseras genom en mängd olika delar pengar, semesterersättning och kreditering i eftertexterna före eller i början av filmen.

Jag är inte säker på att detta är en bra utveckling för svensk filmindustri. Det jag vet är att FADen borde komma in tidigare, ha lite mer lön än standard idag och ha en öppning att förhandla bort övertiden.

Denna dom, om nu producenterna följer den, cementerar en struktur och skapar en oflexibilitet som inte gynnar producenterna eller svensk filmindustri. Jag producerar själv en hel del och jag vet att alla produktioner är olika och kräver olika modeller vad gäller team, struktur, löner, ersättning osv. Jag skulle själv bli väldigt upprörd om en FAD jag anställer själv stoppar eller förlänger en inspelningsdag. Det går bara inte. Men enligt ovan producenter skall detta kunna vara fallet.

Det skall bli intressant att se producentföreningens svar på detta. Det vore olyckligt om de strikt följde domen anser jag. Svensk filmindustri behöver standarder för ersättning men flexibilitet i vilken lösning som appliceras i de olika fallen. Det bör vara öppet att välja mellan en lön baserad på reglerad arbetstid och övertidsersättning eller en ersättningsmodell som kompenserar för övertid.

Domen i arbetsdomstolen

Teaterförbundets kommentar

/Daniel Chilla, FAD, Regissör och Producent

Dom i AD ger FADar mer makt & högre löneanspråk. Har producenterna gjort sig själva en björntjänst? http://www.teaterforbundet.se/web/Dom

Enligt de producenter som förhandlat fram detta domslut i AD http://www.teaterforbundet.se/web/Dom_i_AD.aspx har FADar långt större befogenheter än man traditionellt har inom svensk långfilm, På gott och ont. Tex därmed långt högre löneanspråk, befogenhet att självständigt beordra övertid och stänga en inspelning. Det går rakt emot traditionen av dialog mellan FAD och producent för att skapa en bra inspelning. Undrar vilka producenter som egentligen tycker om konsekvenserna av denna dom? Har de producenter som har vittnat och förhandlat fram denna dom gjort producenter en björntjänst?

Kära Q-Park

Min P-bot är absurd.

Inser att ni nog inte kommer att godkänna denna överklagan men eftersom ni är ansvariga för detta så vänder jag mig till er.

Att ni placerar en parkerings automat 500 METER från där man parkerar och inte ytterligare skyltar vart den befinner sig. Gjorde att jag inte hittade den. Jag stegade visserligen inte eller mätte med lasersikte men jag gick ett bra tag och hittade helt enkelt inte automaten. Efter ca 10 minuters letande ansåg jag det absurt att jag MITT I NATTEN skall spring runt i förorten (där det för övrigt borde vara gratis att parkera) och leta efter en automat för att betala några fjuttiga kronor.

Så efter ett ärligt försök gav jag upp.

Därför anser jag att ni borde betala tillbaka dessa pengar till mig. Det är absurt att be folk gå omkring mitt i natten och leta efter era automater.

Kram på er!

Tackar å bockar!

Lots of structure but story?

A MIPDoc report

“Lots of strucuter but story?” – That’s how I could sum up the MIPdoc conference in Cannes between 30st to 31st. A pre-conference for MIPTV. Talks and sessions where on what buyers want, how co-productions have worked and about how the industry works. But in all this the story, which I think is key to any experience, was hardly touched upon. Which, I have to add, suited me fine.

I came to Cannes on a whim. I come from feature and commercial film production as a director, 1 st AD and producer so the documentary field is all new to me. But I am starting a documentary project. A character driven film about how education influences friendship and dreams in a small village i Zambia. I have a strong transmedia (i.e. new media used to turn the passive viewer into active participant) angle. And want to understand the business: where to start, what contacts are needed, how the money flows and so on. In that sense MIPdoc was perfect for me.

I was honest and told all the people i met, commissioners, producers, broadcasters and more that I didn’t know anything about docs but a lot about story and I need help. And help i got.

The MIPdoc schedule was well suited for me and all sessions interesting. There are four things that I can pick out. That where essential to my visit:

1 – Networking

MIPdoc has a really laid back attitude and is well suited for informal talks and networking. All participants are open minded and want to listen even though I didn’t hide my insecurity. I had great talks with almost all the commissioners. Although very short talks (they are busy people) they where honest: I want that, that’s not good, where is the story, do you have a production company, no Im not interested, please send me an e-mail with material and so on. All where very open but direct and for a week minded that can be tough. Honesty is tough sometimes but I feel it is needed so you do not spend time on producing something that no one wants to buy.

Also the twitter feed and connections made by @_mip_ where great. The tweetup on friday was great. Creating a space to really meet people you have only seen as less than 140 characters in text was great.

2 – New media is old media

Since I come from the transmedia business, where I’ve produced and directed large projects and also held lectures on the subject, I have a high sense and great appreciation of the reshaping of the viewer from passive to active. The documentary field has not yet come to this step.

There is a movement and understanding on the financing side with Indieagogo and other crowdfunding sites. But when asked about participation, turning the viewer form passive to acitve and actually letting the viewers participate and influence the films and shows, I got blank faces and silence. I actually asked about this on the ”What do buyers want” session and the panel could understand ”Social Media”, ”Facebook” and ”Twitter”. And to be honest I think they see it as discussion boards or marketing tools. Not as tools for actually engaging with the audience.

So the media and usage of it is not up to date. New media seams to be used in old media style and fashion. Push the message is still the working model.

The lecture given by Asta Wellejus and Anna J Ljungmark on ”New transmedia/factual programming” was an example of this. I think many in the audience don’t know what hit them. The cases and studies presented where well analyzed, although maybe too many cases at one time, but I do not think the audience understood how this could affect them or how they could use these powerful tools.

To bridge this gap I think transmedia needs to learn the language of the areas of business that it uses and not create its own strange lingo. I also think that transmedia people need to do the job and not crusade around the world calling it transmedia. You should just present the project, its story and key driving elements. And never ever utter the word ”Transmedia” it makes the commissioners and documentary people run away. It pushes them out of their comfort zone.

Which brings me to the next thing: a transmedia project that was presented without ever mentioning the word. Brilliant:

3 – One Day On Earth

This was the closing keynote and a brilliant one as such. The room was almost empty, which realy is a shame since it was not only a brilliant insight to new media, new technology, new ways of working and changing the world but also a great example of a transmedia project that every commissioner, producer, broadcaster and more could understand.

One Day On Earth” is a project that started out as a film idea: film one day on earth in every country around the world and edit it together and is now a movement with filmmakers all around the world. The first film was filmed on 2010-10-10, the second on 2011-11-11 and is now funded by the UN.

On of the founders, Brandon Litman, spoke passionatly about how they created the community, gave them emotional equity back and got people in ALL countries around the world to engage in the project for free, that includes professional filmmakers. Moderator, Pasa Mustafa, was a good guide through this interesting session. Brandon showed that if you have the right idea, take care and listen to your community, if you are clear on what you want to make and the idea appeal to people anything is possible. Even filming in all countries around the world on the same day and then editing it as one film.

A true transmedia project without the word being uttered even once by Brandon. Brillliant. And you should have been there!

4 – My biggest learnings

My biggest learnings from the two days in cannes would be…. many. But to pick out a few that I can share:

– When you pitch, as Ove Rishöj Jensen explained: You have to answer the three ”W”: Why this film? Why now? and Why you? A pitch is a new story, new adventure, new partners. Look for the “spark in the eye”? What connects you and the one you are pitching to. Adjust the pitch to the audience. And plan the three main parts as well as possible: The oral pitch, The writing and The visual presentation

Adam Gee pointed out if you do use new media, transmedia, 360 or whatever you call it, you need to know what you bring to the table. What does this add to the idea/concept. A self sustained film does not need any interaction. You need to know why you are adding new stuff.

– And from many commissioners: It is not possible today to raise money without numerous partners. You need to find partners that really work cause they are going to be involved in production.

Conclusion Friendly, honest and traditional

So to sum up the MIPdoc days it was very informative and well arranged event. With focus on structure and financing. Unfortunately there didn’t seam to be many production companies there so it was more about the ”politics” of the game than the productions themselves. Which for me was very good.

The commissioners, I’ve heard often regarded as narrow minded gatekeepers, where nice and friendly people and very honest. Which is helpful but can be hard you as a creator. But I will thank the people who sopp me if my idea is not good or couldn’t make it in the cinemas.

So all I would recommend all documentary filmmakers, producers, directors and productions companys, to come to MIPDoc.

I want to encourage all filmmakers to contact the commissioners and producers. They need content and you need to know if your ideas are worth producing

Hoe to see you there next year!

/Daniel Chilla

Im gonna sell my “Girls with the dragon Tatoo” car – Original Film!

My beloved film-car needs a new owner!

My beloved passat 92′, german import, has to be sold. Its in quite good shape but the brakes need to fixed. It has not been registered or driven the last 2 years but starts directly.

The real deal

Now for the best part: Its been in the movie Girl with the dragon tattoo (Män som heter kvinor) the original edition. Where I also worked on the crew as a 1st AD. They’ve all been in the car! It was Gunnar Brännlund’s car in the scene where Mikael and Lisbeth see the place for the first victim, Sara Witt, in the stables.

The Car in the film

The Car in the film

So if you want it you bid in the comments below….