Kreativitet går att bedöma och är inte motsatsen till struktur

Efter att ha läst flertalet artiklar och följt skoldebatten den senaste tiden har en tanke slagit mig om och om igen: ordning/struktur/kärnämnen är inte naturliga motsatspar till kreativitet/estetiska ämnen. Vissa verkar hävda och agera efter denna tes: fel, fel, fel!

I dagens skoldebatt ställs ofta kreativitet och estetisk färdighet, mot ordning, struktur och mätbarhet. Detta är inte ett självklart, av gud givet, tillstånd. Det är inte ett axiom. Det är snarare så att konstnärer och entrepreneurer, som vi så högaktar, har skapat tydliga processer och ramar för sitt skapande.

Om jag exemplifierar med jazz, ofta ansett som högst kreativt och svår-konstigt, och film, dels mitt medium men även en av de största kreativa industrierna vi har.

Jazz består av ett otal regler, skalor, tekniker som en blivande expert måste lära sig och förhålla sig till. Men i det givna ögonblicket under en jam-session, en improvisation, ett solo, släpps tillsynes dessa regler och frihet råder. Total kreativt “flow”. För många utomstående helt utan regler men för insatta med tydlig struktur. Det är strukturen som gör det möjligt att vara fri.

Film har en enorm produktionsapparat. Där varje del, varje position, har givna och strikt kontrollerade och utarbetade arbetsuppgifter. Inom dessa ramar krävs kreativitet och problemlösningförmåga. Men även för kommunikation mellan positionerna och för att nå det gemensamma målet krävs kreativ färdighet, anpassningsförmåga, struktur och kunskap om de kreativa processerna. Utan tydlig struktur och processkunskap kan inte verk med kreativ höjd och kvalitet skapas.

Låt oss nu ponera att vi inte kan kontrollera eller mäta dessa kreativa processer och ramar. Låt oss ponera att de är helt slumpmässiga och därför oviktiga för dagens skola. Dvs att ovan två genrer inte har någon struktur utan uppstår ur slumpen.

Hur skulle olika jazzmusiker kunna spela med varandra? Hur skulle man kunna enas om att vissa kunskaper är grundläggande? Hur skulle en film överhuvudtaget kunna bli till om ledande funktioner inte kunde se kvaliteter, mäta processer, utvärdera och anställa rätt personal, om det inte fanns kunskap för utvärdering?

Dessa kreativa processer är till hög grad strukturerade, med tydliga ramar att verka inom. Det finns metoder för att arbeta sig framåt i en process. För att skapa, värdera, omvärdera, skapa, värdera osv. De är med andra ord mätbara. Det går att skilja kreativ kunskap (låt oss inte gräva ner oss i en kunskapsdebatt :) från estetiskt tycke och smak.

Eller vill någon påstå att filmindustrin och jazzmusiken bygger på total slump och tur?

Det går alltså att mäta även denna kunskap. Det går att bedöma den. Det finns verktyg för detta. Det som dock är svårgörligt är att göra det med summativa prov i formen fråga-svar. Men det går att göra med arbetsprover, bedömning under processerna, kortare uppgifter, genom att följa eleverna osv.

Det går att bedöma. Problemet är att de som är satta att bedöma elever och omforma skolan har för låg kunskap inom dessa områden. De är inte tvärvetenskapliga och inte kunniga inom kreativa områden. Det är med andra ord en fråga om kompetens hos främst politikerna och högskolorna inte en fråga OM det går att bedöma.

Jag skulle vilja passa på att ge tre tips:

1 – TED – Talk: Liz Coleman’s call to reinvent liberal arts education

Liz Coleman talar om att reformera högre utbilning. Att göra den bredare och skapa ett innehåll som har mera av “liberal arts”.

2 – TED – Talk: Ken Robinson says schools kill creativity

Sir Ken Robinson talar om kreativitet och hur vi har behov av det i samhälet och hur skolan med sin struktur tar död på den.

3 – Se till att följa #skollyftet på twitter om ni är intresserad av debatt om skolan

 

PS – Argumentet att vi som har kunskap om kreativa processer skulle falla för att bedöma verk utifrån tycke och smak är lika verkningslöst som att en mattelärare skulle ge bättre betyg för att hon gillar en viss elev: dvs faran finns och måste tas med i bedömningen men är högst mänsklig och därmed möjlig att motarbeta. – DS

Sociala Medier är det nya moppetorget

För 1,5 år sedan skrev jag uppsatsen “Elevers kunskapsutveckling vid användande av sociala medier” (finns nedan för nedladdning). Jag trodde nog då att den skulle få lite mer uppmärksamhet än den fick. Antingen var jag inte så smart som jag trodde eller så fick jag inte ut den ordentligt till de som skulle vara intresserade.

Nu känns dock de slutsatser jag kom fram till mer aktuella än någonsin. Internetdebatten om ungdomars aktiviteter verkar ha blommat upp igen och sociala medier har blivit än mer spridda. Nu använder vi t.ex. på Stillerska Filmgymnasiet  Facebook som huvudkommunikationskanal vid lärares sjukdomar (vi skickar samtidigt mail till klassen). Senaste internetstatestiken från internetstiftelsen ger tydliga siffror på hur viktigt sociala medier är idag och på åldersklyftorna. Både vad gäller förståelse och användande. De är givetvis kopplade men inte fullt ut beroende av varandra.

Mina huvudpoänger är att kunskapsprocesserna är av två skilda arter:

– Minskande krav – Kunskapsprocesser som alla generationer går igenom och som ingår i en människas socialisationsprocess. Skillnaden från förr är att unga idag använder sociala medier i hög grad för att gå igenom dessa processer. Eleverna utvecklas, växer upp, och de vuxna är experter, de har gått igenom dessa processer tidigare. Här kan skolan och lärarna vara trygga i sin kunskap och förmedling av denna. Det som krävs av lärarna är att de har en grundläggande digital kompetens men de behöver inte vara tekniska experter för att utföra sitt uppdrag.

– Ökande krav – Kunskapsprocesser som är nya för sociala medier och den nya tekniken. Det är eleverna som är experter. Här bör skolan ge eleverna makt och frihet att utvecklas. Lärarna och skolan kan inte konkurrera med elevernas snabba växande tekniska kunskap och den tekniska utvecklingen. Skolan kommer alltid att vara ett steg efter. Det är viktigt att skolan har ambitionen att hänga med tekniskt men det viktigaste är att lärarna har kunskap om processerna och kan handleda, vara projektledare för, eleverna. En projektledare kan inte vara expert i utförandet och detaljerna men skall kunna leda arbetet, kunskapsprocesserna.

I korthet:

1 – Att socialisationsprocesserna är de samma som alltid

2 – Att lärare (läs även vuxna) är, kan och skall vara ledare/förebilder under ungdomars uppväxt.

3 – Att ungdomar kan vara experter på tekniken

4 – Att ungdomars expertis på tekniken inte är ett hot utan en möjlighet till dialog.

Detta ger både hopp och förtvivlan för vuxna (och läraryrket). Det ställer krav på att vuxna kliver in och tar den plats som behövs för uppfostran men ger ungdomar den plats de behöver för att utvecklas och vara experter.

Vi skall inte glömma att den kunskap som ungdomar idag skaffar sig via sociala medier kommer att vara nödvändig för att vara attraktiv på arbetsmarknaden i framtiden. Att försöka stoppa denna utveckling, denna nyfikenhet, är med andra ord likställt med att begränsa ditt barns framtida möjligheter på arbetsmarknaden.

Det är således vår skyldighet som vuxna och förebilder att engagera oss, se till at barnen har förutsättnignar att lära sig och framförallt inte stoppa våra barn. Men att sätta värdefulla, konkreta och relevanta gränser för deras socialisation.

För nedladdning, CC-licens:

 

Elevers kunskapsutveckling vid användande av sociala medier: c-uppsats