Gubbar: Nu byter vi inte ämne!

Senaste tiden har många kvinnor, unga som gamla, stuckit ut hakan och berättat om hur dom blivit utsatta för olika förtryck. Jag blir tagen. Reaktionerna irriterar mig…. Nu skall jag berätta varför…

Jag har tre döttrar och jag har sedan deras inträde i mitt liv sett mer och mer av olika behandling på grund av kön men även andra orättvisor. Ögonen öppnas för det man utsätts för. Perspektiv. Ofta har jag gått med på argument som “det ordnar sig”, “det kunde vara värre” eller “dom är så”. Men….

Öppna ögon

Mina ögon har sakta öppnats. Från att ha varit en liten glipa till, kanske, lite mer öppna. Den första stora vändpunkten kom när ett antal kvinnor satte sig, rakt upp och ner, utan större omsvep vittnade i Uppdrag granskning, februari 2013, om hatmail dom fått. När väl dörren öppnades lite såg jag det överallt. I de våldtäktsdomar där unga kvinnors vittnesmål förringades. I de mötessamanhang där främst unga (unga till sinnet kanske man borde skriva) kvinnor tystades med maktspråk. I elevprojekt för organisationen Real Stars som arbetar mot trafficking och för fair sex. I nu Aktuella Belinda Olsson i Fittstim – min kamp. Eller i Maria Svelands intervju i Värvet. Senaste exemplet för mig, och jag vet att jag är sen på den pucken, är den brilljanta lilla filmen/rappen Så jävla PK. Två tjejer, Bianca och Tiffany Kronlöf, som ryter till.

Inläggen i debatten är så olika, så olika uttryckssätt. Men alla har gemensamt att dom rakt på sak, utan omsvep eller sentimentalitet är personliga vittnesmål. Samma personliga perspektiv. Alla utom Real Stars. Men Real Stars underbygger det universella i de andras personliga vittnesmålen och situationerna.

Tillsammans bildar ovan exempel ett mönster. Ett mönster som inte pekar på problem i styrelser, olika lön eller andra stora frågor. Ett mönster där kvinnor i vardagen behandlas oerhört illa av män (..och ibland andra kvinnor, vi kommer till det nedan). Ett mönster som visar på ett antal gemensamma nämnare. Det är tre saker som skaver hos mig….

Män är ansvariga för män

För det första pekar mönstret tydligt ut mig som man som en del av problemet. Jag är inte utpekad som förövare men som en av dom som har ansvar. Vi är alla utpekade, män som kvinnor, som ansvariga. Men jag som man är speciellt ansvarig.

Det som gör mig mer ansvarig än t.ex. kvinnor är att jag är man. Som man har jag mer strukturell makt, och det är män som står för förtrycket. Förmågan att förtrycka ökar exponentiellt med ökat inflytande och makt. Det är därför ansvaret att inte ägna sig åt eller stoppa förryck ökar med ökad makt och inflytabde. Därmed är även kvinnor i maktposition ansvariga t.ex. kvinnor så som: mammor, chefer och “din favorit med makt HÄR”. Vi män har dock generellt bättre förutsättningar att få mer makt och inflytande. Är man stark skall man vara snäll!

Feministiska öar

För det andra visar mönstret hur splittrad feministrörelsen är. Hur många öar det finns med var sin drottning. Hur litet nålsögat är som en kvinna skall igenom för att räknas som “riktig” feminist.

Reaktionerna på ovan exempel från andra feminister har varit skrämmande trångsynta. Det är personliga reflektioner, erfarenheter och uttalande som kritiseras. Dom kritiseras för att inte vara underbyggda, generella eller ens representativa. Dom anklagas för att inte ta upp alla aspekter, inte ta upp annat som är “viktigare”, inte vara radikala nog eller inte problematisera nog mycket. Men det är det som är att vara personlig. Perspektivet är berättarens. Det är styrkan och svagheten.

Det är olika kvinnors personliga upplevelser, deras perspektiv, inte mer, inte mindre. Feministnålsögat måste vidgas.

Men världssvälten då?

För det tredje är det slående hur ofta de personliga berättelserna viftas bort, förminskas och möts med: men jag då? Stackar jag som är man! Jag är förtryckt! Dom kvinnorna har det värre! Men dom som svälter? Dom har det värre. Bla bla bla bla….

Nu är det inte så att ovan nämnda kvinnor tar på sig rollen och säger att dom skall lösa alla problem. Många av dom påstår inte ens att just deras perspektiv är rätt (om det finns något sådant som rätt och fel i denna fråga). Det enda dom påstår är: Detta är min upplevelse. Det är min berättelse. Det är så här det har drabbat mig. Det här är mitt perspektiv.

Så låt oss sluta blanda ihop korten. Inte komma dragandes med världssvälten eller våra egna problem med just vår lön eller miljöförstöringen. Vi kan alla arbeta mot världssvälten men just i dessa fall tas jämlikhetsfrågan och förtryck upp ur personliga perspektiv. Låt oss lyssna på dom, lära av dom och samtala om de problem som dom tar upp. För visst klarar vi av att vara både mot miljöförstöringen, mot världssvälten och lyssna på dom samtidigt.

Strula inte

Låt oss inte strula bort denna fråga. Frågan om förtryck av kvinnor. Låt oss inte strula bort det genom att blunda, inte ta vårt ansvar, låta den (tyvärr) splittrade feministiska rörelsen klyva hårstrån eller låta vittnesmålen förminskas av andra, möjligen större, problem.

Frågan är för viktig för alla oss, alla kvinnor, alla män. Frågan är för viktig för framtiden, för våra döttrar och söner.

Pax