Barn, föräldrar, internet och ansvar: Ett öppet brev…

Med tanke på de diskussioner som jag har hört och varit delaktig i senaste tiden har jag skrivit ned nedan om internet och sociala medier. Min bakgrund, förutom att jag har fyra barn i åldrarna 3-10, är att jag har forskat lite kring kunskapsutveckling vid användande av sociala medier, är lärare och pedagog och har föreläst om användande av sociala medier. Dessutom har jag producerat ett antal projekt som använt sig av dessa medier för att få genomslagskraft och jag arbetar med reklam. Så lite kunskap har jag men antagligen inte mer än många av er.

Ta det för vad det är: tankar en kväll, tankar från en pappa med barn i åldrarna 3 till 10 år.

Jag kände att detta var viktigt att ta upp. Viktigt att diskutera. Viktigt att föräldrar för diskussioner om detta. Viktigt att vi som påverkar våra barn är medvetna om våra val. Viktigt att veta att vi har ett val. Även om våra val kan vara olika.

Jag vill med detta dela med mig av de erfarenheter jag har gjort i olika situationer. Det är både positivt och lite skrämmande men mest hoppfullt. Mycket har ni nog hört och kan redan men det tål att fundera över.

Till att börja med: Det finns mycket forskning kring nedan som jag gärna tipsar om om det skulle vara av intresse men jag börjar så här. Användbara länkar finns nederst såväl som en kort ordlista över de ord jag använt i texten.

Here we go, lite långt kanske men men…

Väldigt kort sammanfattning

(för er som inte orkar läsa, vilket jag hoppas att ni gör)

  • Var med era barn på internet (gäller all internet: mobil, platta, bärbar osv)
  • Låt dom INTE göra saker på nätet som dom inte får göra hemma: T.ex. ge bort för & efternamn, telnummer, adress, köpa saker på kredit, stämma träff med okända osv.
  • Följ de åldersrekommendationer som finns: De finns av en anledning
  • Vuxna är alltid vuxna och ansvariga. Internet är nytt, drivkrafterna uråldriga.
  • Vuxna har erfarenheten av livet, den är lika viktig och relevant på nätet som någon annanstans.

Internet för familjer

Internet är en plats som alla andra. Lika verklig och lika fantastisk som allt annat i livet. Lika roligt, engagerande och spännande. Internet är en möjliggörare, en väg till information, nätverk, vänner, kunskap, livslångt lärande. Internet går inte att separera från IRL. Internet är IRL. Många använder numera AFK (away from keyboard) istället, eller t.ex. offline, detta för att markera att man inte sitter vid en apparat och för att markera att IRL (In Real Life) inte är verkligare än att uppleva ngt eller träffas online. IRL är överallt.

Lika då som nu

Internet är kyrkbacken eller logdansen för 100 år sen eller moppetorget och centrum för 30 år sen. Internet är som alla de kärleksuddar, lägereldar vid sjöar, torg, lekplatser där vi alla har hängt. En plats för social kontakt. För ungdomar och barn en spännande plats att utforska med nyfikenhet och lust. Sedan 50-talet platser för ungdomskulturer att undvika vuxenvärlden.

Men precis som på torget, i skogen vid elden, på moppetorget eller i centrum finns det saker att akta sig för. Saker som vi vuxna måste visa hur man skall hantera och undvika. Personer och sammanhang som man inte skall befinna sig i.

Och precis som vi försökte komma undan våra föräldrar, kom hem sent, hittade på var vi var, skarvade lite o.s.v. så gör våra barn det när dom är på internet. Internet är deras moppetorg, deras centrum, deras lekplats, deras lägereld.

Och precis som alltid så är vi vuxna de som skall vara vuxna. Vi kan det här. Vi har varit barn. Vi kan uppfostra våra barn oavsett om det är hur man beter sig på internet, på lekplatsen eller i andra sammanhang. Etiken, moralen, socialisationen m.m är samma då som nu.

Väldigt olika, hissnande

Det är verktygen som är nya men drivkrafterna dom gamla hederliga, dom gamla vanliga. Vi vuxna kan det här. Skillnaden mot tidigare generationers generationsklyftor är internets snabbhet och genomträngande. Internet finns överallt och information sprids blixtsnabbt. Det kan vara skrämmande.

En postning på Instagram skapar inom timmar kravaller utanför en skola i Göteborg. Men å andra sidan. Anton abele, 15 år, fick 60 000 personer att skriva på mot gatuvåld på facebook. Revolutionerna, den arabiska våren, och deras framfart kunde genomföras till stor del med hjälp av sociala medier, att skaffa sig kunskap går blixtsnabbt osv.

I detta befinner sig våra barn. Eftersom förändringarna sker så snabbt och vi inte kan vara med precis överallt måste vi sätta gränser och ge dom verktyg att klara av det dom gör och stöter på på ett generellt plan. Dom måste lära sig det som kallas för “digital litteracy”, digital läskunskap. Dom måste lära sig att avkoda det som finns på nätet.

Där vi vuxna tydligt ser en klickbar annons som i slutändan kostar pengar ser våra barn ett gratis spel. Där våra barn ser en annan avatar i tex Movie Star Planet ser vi en snusk-gubbe som flörtar med våra döttrar. Där vi ser konstiga filmer på youtube ser våra barn humor. Osv.

Var närvarande

Genom att vara med våra barn på internet. Se vad dom gör, vara delaktiga. Genom att sätta tydliga gränser som dom kan förhålla sig till och genom att följa de gränser som är uppsatta av t.ex. myndigheter för att skydda våra barn kan vi i alla fall börja med att lära dom hur de kan umgås på internet. Hur de skall avkoda och läsa informationsflödet.

Gränser

Det är främst viktigt att vuxna är ett stöd och sätter gränser, inte låter barnen springa vind för våg. Våra barn får inte springa fritt i trafiken eller på okända orter utan att vi vet att de kan hantera sin omgivning. Samma förhållnigssätt gäller på internet. Eftersom vi inte låter våra barn springa och härja i trafiken så bör dom inte heller lämnas ensamma på internet.

Det är även viktigt att vuxenvärlden sätter liknande gränser. Om gränserna skiljer sig för mycket mellan olika barn leder det till missförstånd, mellan barnen och oss vuxna. Det är därför viktigt att vi för en diskussion om detta med varandra. Vi kanske inte är överens om allt men om jag vet hur andra vuxna tänker kan jag även försvara andras gränssättningar, även om de skiljer sig från mina.

Jag är ingen expert på just gränser men här är några som jag försöker hålla mig till och några punkter om hur jag förhåller mig till barnens användande av datorer/medieapparater:

Lite tips

  • Håll de gränser som är satta på internet och i annan underhållning. Det finns en anledning till att de finns.
  • Facebook är från 13 för att barn under 13 generellt inte anses kunna hantera detta forum. Om vuxna är med hela tiden kan det vara en annan sak men generellt är det en svår värld för barn att hantera.
  • Barn skall enbart vara vänner i sociala medier med dom dom fysiskt har träffat. Mycket viktigt.
  • Barn skall inte sitta för länge vid en skärm, så kallad skärmtid. För mycket skärmtid leder till att de inte kan bearbeta intrycken och hjärnan har svårt att gå ner i vila. Vila är viktigt. Folkhälsoguiden rekommenderar max 2 timmar per dag, vilket är för mycket tycker jag. Vi försöker hålla en timme per dag men lyckas inte riktigt med det. Detta undantar skolarbeten eller om de tex skriver på berättelser, gör presentationer osv.
  • Spendera tid tillsammans med dit barn på internet. Intressera dig för vad dom gör. Var nyfiken. Dela deras verklighet.
  • Utforska de siter som ditt barn surfar på. Jag vill i alla fall veta var dom hänger.
  • Sätt upp tydliga regler vad dom får göra: inte ladda ner spel som ni inte godkänt, inte se på filmer som ni inte godkänt är exempel.
  • Lämna aldrig ut personuppgifter. Förnamn kan vara ok men inte efternamn, framförallt inte om det är ovanligt. Med ett efternamn, lite bilder, geodata osv är det lätt att gissa var ert barn finns.
  • Profilerna på siterna, tex instagram, bör vara hemliga och inte publika. Jag vill i alla fall inte att mina barns bilder skall ses av folk jag inte känner. Inte än.
  • Prata med barnet om internt och mobilanvändande
  • Prata med barnet om att saker kan vara felaktiga på internet, att inte stämma träff med folk dom chattat med osv. Lätt att säga och självklart men viktigt att poängtera.

En dråplig historia

En av våra döttrar började med Instagram. Det gör även jag (även om jag inte riktigt förstår vad instagram har som inte redan facebook har). Jag såg inget underligt i det. Jag sa till henne, som alltid, du får inte ha vänner du inte träffat offline och känner och din profil måste vara hemlig. Den får inte vara publik. Senare upptäckte v att Instagram var från 13, det var min dotter som upplyste oss om det. Nåja vi låter henna vara kvar på instagram men samtidigt tittar jag nyfiket tillsammans med henne på hennes bilder, undrar vem vilken kompis är, vad hon gör osv. Jag försöker göra det lekfullt och det är väldigt givande. Jag gör det inte bara för att jag borde. Jag gör det även för att jag tycker det är kul. Det är hennes verklighet och den vill jag vara en del av.

Med hopp om fortsatt diskussion mellan föräldrar, för våra barns skull.

Liten ordlista

Postning: en uppdatering med text, bild, ljud, video på tex facebook, instagram eller twitter.

Twitter: mikroblogg, meddelanden (Tweets) om maximalt 140 tecken skickas till twitter. Användare “följer” sedan andra användares “tweets”. Genom att följa andra användare och sökord som man gillar skapar man sedan sin egen ständigt uppdaterade “feed” (flöde av meddelanden)

Instagram: som twitter men uppbyggt av bilder. Som en bildblogg.

Avatar: Fiktiv personlighet eller representation som representerar användaren i tex vissa communitys. tex Movie Star Planet.

Movie Star Planet: sida där barnen leker att de är filmstjärnor, klär ut sig, gör filmer, chattar osv.

Youtube: flmer på nätet, väldigt väldigt poppis. Har vuxenfilter.

Filmkanaler: svt.se/barnkanalen, barnkanalen.se, nickelodeon: filmsiter på nätet. Bra att kolla eftersom dom har olika utbud.

IRL: In Real Life. Tidigare ett begrepp som använts för att skilja tid spenderat på nätet från när man inte är på nätet utan träffas eller pratar fysiskt. rätt oanvändbart eftersom allt är på riktigt.

AFK: Away From Keyoard. Används numera istället för IRL för att visa att man inte är uppkopplad.

Länkar

Goda råd från PTS (Post och Tele Styrelsen)

Surfa Lugnt

Folkhälsoakademin om matvanor och fysisk aktivitet

Barn och elevombudet, Skolinspektionen

Aftonbladet: tio tips

 

 

Lots of structure but story?

A MIPDoc report

“Lots of strucuter but story?” – That’s how I could sum up the MIPdoc conference in Cannes between 30st to 31st. A pre-conference for MIPTV. Talks and sessions where on what buyers want, how co-productions have worked and about how the industry works. But in all this the story, which I think is key to any experience, was hardly touched upon. Which, I have to add, suited me fine.

I came to Cannes on a whim. I come from feature and commercial film production as a director, 1 st AD and producer so the documentary field is all new to me. But I am starting a documentary project. A character driven film about how education influences friendship and dreams in a small village i Zambia. I have a strong transmedia (i.e. new media used to turn the passive viewer into active participant) angle. And want to understand the business: where to start, what contacts are needed, how the money flows and so on. In that sense MIPdoc was perfect for me.

I was honest and told all the people i met, commissioners, producers, broadcasters and more that I didn’t know anything about docs but a lot about story and I need help. And help i got.

The MIPdoc schedule was well suited for me and all sessions interesting. There are four things that I can pick out. That where essential to my visit:

1 – Networking

MIPdoc has a really laid back attitude and is well suited for informal talks and networking. All participants are open minded and want to listen even though I didn’t hide my insecurity. I had great talks with almost all the commissioners. Although very short talks (they are busy people) they where honest: I want that, that’s not good, where is the story, do you have a production company, no Im not interested, please send me an e-mail with material and so on. All where very open but direct and for a week minded that can be tough. Honesty is tough sometimes but I feel it is needed so you do not spend time on producing something that no one wants to buy.

Also the twitter feed and connections made by @_mip_ where great. The tweetup on friday was great. Creating a space to really meet people you have only seen as less than 140 characters in text was great.

2 – New media is old media

Since I come from the transmedia business, where I’ve produced and directed large projects and also held lectures on the subject, I have a high sense and great appreciation of the reshaping of the viewer from passive to active. The documentary field has not yet come to this step.

There is a movement and understanding on the financing side with Indieagogo and other crowdfunding sites. But when asked about participation, turning the viewer form passive to acitve and actually letting the viewers participate and influence the films and shows, I got blank faces and silence. I actually asked about this on the ”What do buyers want” session and the panel could understand ”Social Media”, ”Facebook” and ”Twitter”. And to be honest I think they see it as discussion boards or marketing tools. Not as tools for actually engaging with the audience.

So the media and usage of it is not up to date. New media seams to be used in old media style and fashion. Push the message is still the working model.

The lecture given by Asta Wellejus and Anna J Ljungmark on ”New transmedia/factual programming” was an example of this. I think many in the audience don’t know what hit them. The cases and studies presented where well analyzed, although maybe too many cases at one time, but I do not think the audience understood how this could affect them or how they could use these powerful tools.

To bridge this gap I think transmedia needs to learn the language of the areas of business that it uses and not create its own strange lingo. I also think that transmedia people need to do the job and not crusade around the world calling it transmedia. You should just present the project, its story and key driving elements. And never ever utter the word ”Transmedia” it makes the commissioners and documentary people run away. It pushes them out of their comfort zone.

Which brings me to the next thing: a transmedia project that was presented without ever mentioning the word. Brilliant:

3 – One Day On Earth

This was the closing keynote and a brilliant one as such. The room was almost empty, which realy is a shame since it was not only a brilliant insight to new media, new technology, new ways of working and changing the world but also a great example of a transmedia project that every commissioner, producer, broadcaster and more could understand.

One Day On Earth” is a project that started out as a film idea: film one day on earth in every country around the world and edit it together and is now a movement with filmmakers all around the world. The first film was filmed on 2010-10-10, the second on 2011-11-11 and is now funded by the UN.

On of the founders, Brandon Litman, spoke passionatly about how they created the community, gave them emotional equity back and got people in ALL countries around the world to engage in the project for free, that includes professional filmmakers. Moderator, Pasa Mustafa, was a good guide through this interesting session. Brandon showed that if you have the right idea, take care and listen to your community, if you are clear on what you want to make and the idea appeal to people anything is possible. Even filming in all countries around the world on the same day and then editing it as one film.

A true transmedia project without the word being uttered even once by Brandon. Brillliant. And you should have been there!

4 – My biggest learnings

My biggest learnings from the two days in cannes would be…. many. But to pick out a few that I can share:

– When you pitch, as Ove Rishöj Jensen explained: You have to answer the three ”W”: Why this film? Why now? and Why you? A pitch is a new story, new adventure, new partners. Look for the “spark in the eye”? What connects you and the one you are pitching to. Adjust the pitch to the audience. And plan the three main parts as well as possible: The oral pitch, The writing and The visual presentation

Adam Gee pointed out if you do use new media, transmedia, 360 or whatever you call it, you need to know what you bring to the table. What does this add to the idea/concept. A self sustained film does not need any interaction. You need to know why you are adding new stuff.

– And from many commissioners: It is not possible today to raise money without numerous partners. You need to find partners that really work cause they are going to be involved in production.

Conclusion Friendly, honest and traditional

So to sum up the MIPdoc days it was very informative and well arranged event. With focus on structure and financing. Unfortunately there didn’t seam to be many production companies there so it was more about the ”politics” of the game than the productions themselves. Which for me was very good.

The commissioners, I’ve heard often regarded as narrow minded gatekeepers, where nice and friendly people and very honest. Which is helpful but can be hard you as a creator. But I will thank the people who sopp me if my idea is not good or couldn’t make it in the cinemas.

So all I would recommend all documentary filmmakers, producers, directors and productions companys, to come to MIPDoc.

I want to encourage all filmmakers to contact the commissioners and producers. They need content and you need to know if your ideas are worth producing

Hoe to see you there next year!

/Daniel Chilla

Sociala Medier är det nya moppetorget

För 1,5 år sedan skrev jag uppsatsen “Elevers kunskapsutveckling vid användande av sociala medier” (finns nedan för nedladdning). Jag trodde nog då att den skulle få lite mer uppmärksamhet än den fick. Antingen var jag inte så smart som jag trodde eller så fick jag inte ut den ordentligt till de som skulle vara intresserade.

Nu känns dock de slutsatser jag kom fram till mer aktuella än någonsin. Internetdebatten om ungdomars aktiviteter verkar ha blommat upp igen och sociala medier har blivit än mer spridda. Nu använder vi t.ex. på Stillerska Filmgymnasiet  Facebook som huvudkommunikationskanal vid lärares sjukdomar (vi skickar samtidigt mail till klassen). Senaste internetstatestiken från internetstiftelsen ger tydliga siffror på hur viktigt sociala medier är idag och på åldersklyftorna. Både vad gäller förståelse och användande. De är givetvis kopplade men inte fullt ut beroende av varandra.

Mina huvudpoänger är att kunskapsprocesserna är av två skilda arter:

– Minskande krav – Kunskapsprocesser som alla generationer går igenom och som ingår i en människas socialisationsprocess. Skillnaden från förr är att unga idag använder sociala medier i hög grad för att gå igenom dessa processer. Eleverna utvecklas, växer upp, och de vuxna är experter, de har gått igenom dessa processer tidigare. Här kan skolan och lärarna vara trygga i sin kunskap och förmedling av denna. Det som krävs av lärarna är att de har en grundläggande digital kompetens men de behöver inte vara tekniska experter för att utföra sitt uppdrag.

– Ökande krav – Kunskapsprocesser som är nya för sociala medier och den nya tekniken. Det är eleverna som är experter. Här bör skolan ge eleverna makt och frihet att utvecklas. Lärarna och skolan kan inte konkurrera med elevernas snabba växande tekniska kunskap och den tekniska utvecklingen. Skolan kommer alltid att vara ett steg efter. Det är viktigt att skolan har ambitionen att hänga med tekniskt men det viktigaste är att lärarna har kunskap om processerna och kan handleda, vara projektledare för, eleverna. En projektledare kan inte vara expert i utförandet och detaljerna men skall kunna leda arbetet, kunskapsprocesserna.

I korthet:

1 – Att socialisationsprocesserna är de samma som alltid

2 – Att lärare (läs även vuxna) är, kan och skall vara ledare/förebilder under ungdomars uppväxt.

3 – Att ungdomar kan vara experter på tekniken

4 – Att ungdomars expertis på tekniken inte är ett hot utan en möjlighet till dialog.

Detta ger både hopp och förtvivlan för vuxna (och läraryrket). Det ställer krav på att vuxna kliver in och tar den plats som behövs för uppfostran men ger ungdomar den plats de behöver för att utvecklas och vara experter.

Vi skall inte glömma att den kunskap som ungdomar idag skaffar sig via sociala medier kommer att vara nödvändig för att vara attraktiv på arbetsmarknaden i framtiden. Att försöka stoppa denna utveckling, denna nyfikenhet, är med andra ord likställt med att begränsa ditt barns framtida möjligheter på arbetsmarknaden.

Det är således vår skyldighet som vuxna och förebilder att engagera oss, se till at barnen har förutsättnignar att lära sig och framförallt inte stoppa våra barn. Men att sätta värdefulla, konkreta och relevanta gränser för deras socialisation.

För nedladdning, CC-licens:

 

Elevers kunskapsutveckling vid användande av sociala medier: c-uppsats