Ditt digitala liv är på riktigt

Digitala Kenta är på riktigt

Kenta Berggren

Det slår mig återigen hur mitt digitala liv inte går att skilja från det som slarvigt brukar kallas IRL. Jag har alltid vännt mig mot att dela upp livet som digitalt och IRL. Digitala verktyg, främst sociala medier idag kanske, används för att uttrycka oss själva precis som vi människor alltid gjort. Känslor, drivkrafter, viljorna är de samma men verktygen nya. Jag har alltid försökt att inte delat upp digitala aktiviteter från IRL-aktiviteter. Dom glider ihop och är bara olika platser som jag befinner mig. Jag har t.o.m skrivit uppsats om detta.

Många vänder sig emot detta. Jag får ofta höra saker som: “Hur kan du spendera så mycket tid i sociala medier?” “Det är inget verkligt umgänge” “Facebook är bara slöseri med tid” o.s.v.  Visst kan det vara så. Det kan vara så att man slösar tid på Facebook därför att man hellre umgås i ett kök över en fika eller i korpenlaget varje onsdagkväll. Men MAN är olika, MAN har alltid haft olika intressen, olika ställen där man trivs och där ens vänner finns.

Mina vänner finns i en massa olika rum, en massa olika platser. Det är allt från fika i köket, lunchen på jobbet, i telefonen, på goda middagar, målandes vårt hus, Twitter, Facebook, mailinglistor osv. Delar av mig finns och trivs på alla dessa och fler platser. Dessa delar blir mitt hela jag.

Gott så. Trots denna inställning har jag inte tidigare verkligen reflekterat över hur viktigt mitt digitala liv är för mig fysiskt. Hur digitalt, psykiskt och fysiskt är en helhelt. Även jag har påverkats av människor som nedlåtande pratar om sociala medier som något mindre värt. Även jag har raljerat med något som jag håller kärt.

Men min påtvingade ibland smått nedlåtande attityd mot sociala medier fick sig en spark i arlset idag.

Jag fick idag via en maillinglista reda på att en för mig i i fysisk mening i princip okänd person gick bort. Jag har träffat honom en gång “IRL”. Han var dock väldigt närvarande digitalt. Närvarande på diverse maillinglistor som jag har varit med på de senaste tio åren.

Kenta Berggrens bortgång fick mitt liv att stanna upp idag. Kenta var en människa som sa saker rakt ut, saker som andra inte tänkte på, ur vinklar som var ovanliga och alltid med ett gott hjärta, “obrottsligt lojal och hade inte ett elakt ben i kroppen” som någon uttryckte det.

Hans bortgång meddelades på en lista och bekräftades på twitter och facebook. Jag tweetade och facebookade och mailade såklart också om detta. Jag uttryckte min sorg. Men utan att verkligen reflektera. En dimma av “sociala medier är inte på riktigt” låg i vägen. Men det tog inte länge, säg 5-10 minuter, innan jag började må lite illa, inte riktigt kunde jobba, funderade på vår förgänglighet och helt enkelt blev berörd, ledsen.

Jag skall aldrig mera gå med på att inte ta hela mitt liv på alvar, hela mitt sociala umgånge. Jag skall verkligen se till att betrakta alla min vänner, i vilket rum dom än befinner sig, som verkliga. Jag kommer aldrig mer låta någon avfärda mina mailinglist, facebook, twitter, sociala-medievänner som något som går att avfärda.

Hela vårt liv är på riktigt.

Kenta: jag saknar dig.

Mina tankar går till din familj.